Lösningen på kvinnliga besvär ligger inte att tillgripa onödiga, omfattande operationer utan i att träffa säkrare, mindre inkräktande, naturligare val, som främjar kvinnans förmåga att hela sig själv.

 

HÄPNADSVÄCKANDE STATISTIK

    Vid en sammankomst, som Amerikanska kollegiet för obstetrik och gynekologi anordnade år 1971, debatterade ledamöterna ivrigt frågan om hysterektomi [kirurgiskt ingrepp vari livmodern, ofta även äggstockarna och äggledarna avlägsnas. Red:s anm.]. Den överväldigande slutsatsen om huruvida varje kvinna, som är klar med sitt barnafödande, borde genomgå hysterektomi, sammanfattades av gynekologen, med. dr Ralph W. White. Han tolkade den hos ledamöterna förhärskande uppfattningen om kvinnans livmoder med följande ord: "Den är ett värdelöst, blödande, symptomframkallande, potentiellt cancerbärande organ".1
    Det är olyckligt att sådana förlegade synsätt lever kvar även i nutiden. När det gäller kvinnor och deras fortplantningsorgan, är hysterektomi vanligen den populäraste lösningen på en rad "kvinnobesvär". Hur populär?
    I USA är hysterektomi det vanligaste, mer omfattande ingrepp utan samband med förlossningar som görs på kvinnor, med över 600 000 operationer per år, trots att de flesta av "kvinnobesvären" är medicinskt sett triviala. (Kejsarsnitt är det vanligaste ingreppet i samband med förlossningar.) En kvinna av tre kommer att ha genomgått "kirurgisk menopaus" före 60 års ålder - dvs hysterektomi med avlägsnande även av äggstockarna. Hittills har omkring 20 miljoner amerikanskor fått livmodern bortopererad. I Europa är motsvarande siffra endast en sjundedel av den amerikanska, kanske tack vare att sjukvården bedrivs inom den offentliga sektorn och vinstmotivet då är svagare.2
    Dr Stanley West är en ansedd specialist på ofruktsamhet, chef för avdelningen för fortplantningsendokrinologi vid St Vincent's Hospital i New York och författare till boken Hysterectomi Hoax (Hysterektomibluffen). Han förutspår, nu när kvinnorna ur efterkrigstidens stora barnkullar håller på att gå in i menopausen, att statistiken snart visar att 60 procent av amerikanskorna kommer att ha genomgått hysterektomi före 60 års ålder.
    Siffrorna över utförda hysterektomier i Storbritannien fortsätter att stiga. För närvarande är det 100 000 kvinnor per år som genomgår ingreppet. Ungefär 43 procent av hysterektomierna innebär att även den ena eller båda äggstockarna avlägsnas, och 60 procent av ingreppen utförs på kvinnor före menopausen, före 49 års ålder.3
    I Australien uppskattar man att åtminstone 4 av 10 kvinnor kommer att ha genomgått hysterektomi innan de fyllt 65. Australiska Institutet för hälsa och välfärd har uppgivit att det totala antalet utförda hysterektomier åren 1994-95 uppgick till 36817.
    Det finns en del orter i Australien, där kvinnor löper större risk att inte få behålla sina fortplantninsorgan intakta. John Archer, författare till boken Bad Medicine, har noterat att kvinnorna i Hunter-området nära Newcastle i New South Wales löper en 36 procent större risk att mista livmodern än kvinnor som är lyckliga nog att bo någon annan stans.4 Det verkar som om man bestämde sig för alternativet hysterektomi mer efter de lokala gynekologernas särskilda önskemål och kirurgiska talanger än efter de medicinska kraven.
    Hur stor andel av dessa hysterektomier är egentligen nödvändiga? Det är en fråga som debatteras. Enligt dr West, "...är mer än 90 procent av hysterektomierna onödiga. Värre är att operationen kan få långvariga fysiska, emotionala och sexuella följdverkningar, som kan allvarligt undergräva kvinnans hälsa och välbefinnande."5 Många auktoriteter är överens om att 90 procent av dessa ingrepp är "elektiva" (dvs något man kan välja eller välja bort), att det finns alternativ i mer än 90 procent av fallen och att alltså mindre än 10 procent av operationerna är medicinskt sett nödvändiga.

 

Kvinnors hälsa är i händerna på skalpellförsedda snittglada läkare

110 000 kvinnor har fått rådgivning vid Hysterectomy Education and Research Services i (ett centrum som ger upplysning och bedriver forskning om hysterektomi) i Pennsylvania och remitterats till av myndigheterna auktoriserade gynekologer för en andra åsikt beträffande rekommenderade hysterektomier. Av alla dessa kvinnor fann 98 procent att de inte behövde någon hysterektomi över huvud taget.

 

VAD ÄR HYSTEREKTOMI?

    Enligt definitionen är hysterektomi utrymning av livmodern, ett nödvändigt organ i kvinnans fortplantningssystem. Ibland avlägsnas äggstockarna, äggledarna och livmoderhalsen tillsammans med livmodern.
    Tekniskt sett avser termen hysterektomi [av de grekiska orden hystera, livmoder, och ektomía, utskärande] endast utrymningen av livmodern, medan det mera omfattande ingrepp, vari även äggstockar och äggledare avlägsnas, kallas "bilateral salpingo-ooforektomi" [av det latinska bilateralis, dubbelsidig, och de grekiska sálpinx, äggstock, och oofóros, äggledare]. Men det är numera vanligt att både läkare och patienter använder uttrycket "total hysterektomi" att beteckna utrymningen av livmodern, äggstockarna, äggledarna och del av livmoderhalsen.
    De flesta hysterektomier utförs på kvinnor mellan 20 och 49 års ålder. I Förenta staterna utförs 76.4 procent av alla hysterektomier på kvinnor i denna åldersgrupp.6 Ju äldre kvinnan är, när hon genomgår hysterektomi, dess större är sannolikheten för att hon även får äggstockarna avlägsnade. Avlägsnandet av kvinnans äggstockar kallas "kirurgisk menopaus". Den medför en djupgående fysiologisk och psykisk förändring hos kvinnan.
    Hysterektomi är ett stort kirurgiskt ingrepp, som vanligen utförs på sjukhus med patienten sövd. I normalfallet är kvinnan inlagd på sjukhuset i flera dygn och får oftast beskedet att hennes konvalescenstid blir allt ifrån sex veckor till tre månader. Sanningen är att de flesta kvinnor säger att det tar nästan ett år att hämta sig efter operationen, och en del av dem får sedan ägna många fler år åt att mixtra med sina hormoner i försök att känna sig normala igen.

 

SKÄLEN TILL OPERATION

    Man erbjuder hysterektomi som behandling för flera besvär. I USA är det viktigaste skälet fibroider i livmodern - godartade svulster, som ibland visserligen är besvärliga och smärtsamma men inte livshotande. Fibroider svarar för omkring 30 procent av alla hysterektomier. Endometrios kommer på andra plats och är grunden till omkring 24 procent av alla hysterektomier. Den tredje vanligaste indikationen är livmoderframfall, det tillstånd där livmodern sjunkit ner i slidan sedan de muskelstöd som håller den på plats har lossnat. Framfall står för omkring 20 procent av alla hysterektomier, och omkring en tredjedel av dessa operationer utförs på kvinnor över 55 års ålder. Endometriell hyperplasi (abnorm förökning av celler i livmoderslemhinnan till följd av alltför stark östrogenstimulans) utgör den fjärde grunden och står för sex procent av hysterektomierna. De återstående 20 procenten hänför sig till menstruationsrubbningar, cystor på äggstockarna och bäckeninflammation.7
    I Australien är statistiken likartad, så att fibroider står rör 22 procent av hysterektomierna, endometrios 6-23 procent, kraftiga menstruationsblödningar 18 procent, framfall 7-23 procent, cancer 1-12 procent och bäckeninflammation för 2-8 procent. För återstoden anges sammansatta skäl.8
    Dr Stanley West är en uttalad kritiker av vissa gynekologers ogrundade entusiasm för hysterektomi. Han uppger att endast 10 procent av alla hysterektomier utförs för att avlägsna cancer. Han ger kvinnor den varningen att om cancer inte entydigt konstaterats, är det osannolikt att det krävs hysterektomi, och han anser att kvinnorna bör vara helt säkra på att cancer har påträffats, innan de går med på ingreppet. Han säger, "Chansen är att du befinner dig bland de 90 procenten, inte bland de 10 procenten, och även för kvinnor, som har cancer i livmoderslemhinnan, äggstockarna och livmoderhalsen, kan det finnas alternativ..."9 Enligt dr West är det enda 100-procentig skälet för att genomföra hysterektomi att avlägsna cancer i fortplantningsorganen.
    Enligt dr West "kan man inte nog allvarligt understryka konsekvenserna för kvinnan av att mista sina äggstockar. Kvinnor före menopausen råkar därmed in i en 'omedelbar' menopaus, med alla åtföljande symptomen fastän mycket värre än vid den normala menopaus som följer den successiva minskningen av hormonproduktionen. Skälet för att avlägsna äggstockarna i samband med hysterektomi är att förebygga äggstockscancer, en fruktad sjukdom, som ofta är dödsbringande, eftersom den inte kan tidigt diagnosticeras. Men statistiskt sett löpte en kvinna, som genomgått hysterektomi, ingen högre risk att få äggstockscancer än en kvinna som inte genomgått ingreppet... berövad sina äggstockar kommer kvinnan att alltid löpa en högre risk än normalt att drabbas både av benskörhet och hjärtsjukdom, vilka båda statistiskt sett utgör ett betydligt större hot än äggstockscancer."10
    Vid ett telefonsamtal nyligen sade dr West till mig att det kvarstår en viss risk för äggstockscancer, även om äggstockarna avlägsnats, detta på grund av att någon äggstocksvävnad kan finnas kvar på stället och att det därför är omöjligt att fullständigt undanröja faran.

 

OPERATIONEN OCH
DESS KOMPLIKATIONER

    Tekniskt sett är hysterektomi en ganska enkel operation. Den utförs så, att livmodern lösgörs från de blodkärl och ligament som uppbär den. Eftersom den är en sådan enkel procedur, borde operationen vara ofarlig. Detta är emellertid mycket långt från sanningen.
    Femtio procent av alla patienter får komplikationer efter sin hysterektomi - och vissa av dessa är ganska allvarliga.11 Många av dessa komplikationer skulle kunna förebyggas, då de beror på slarv, såsom då urinblåsan, tarm eller urinledare skadas. Blödningar efter operationen kan medföra livsfarlig blodförlust, och ett oroväckande statistiskt faktum är att en av 1000 hysterektomipatienter avlider.
    Det finns tre sätt att kirurgiskt genomföra hysterektomi. Abdominal (genom buken) hysterektomi är den vanligaste metoden. Den kräver ett tjugo centimeter långt snitt tvärs över nedre delen av buken, alldeles ovanför pubeshårets övre gräns, så att livmodern (och/eller äggstockarna) avlägsnas genom bukväggen.
    Vaginala hysterektomier utgör omkring 20 procent av ingreppen. I stället för att öppna buken söker sig kirurgen fram till livmodern genom slidan, lösgör livmodern och drar ut den. De avskurna vävnaderna dras ut genom slidan och såret sys ihop med en liten sypistol.

 

Blir du riktigt informerad om risker och alternativ?

    Den senaste metoden rör hysterektomi sker med titthålskirurgi, vilket betyder att man använder en liten tittapparat, som kallas laparoskop vilket stoppas in genom ett litet buksnitt nära naveln. Andra kirurgiska instrument stoppas in genom liknande små snitt. De organ som skall utrymmas, såsom livmodern, äggstockarna eller äggledarna, lösgörs och dras ut genom slidan. Den främsta fördelen med allt slags titthålskirurgi är att mindre snitt betyder kortare sjukhusvistelse (ett till fyra dygn), mindre smärta och snabbare återhämtning. Då titthålskirurgi innebär mindre fysisk påfrestning än konventionell kirurgi, har den blivit mycket populär, trots att den är dyrare än bukkirurgi. Men tyvärr är inte alla kirurger så skickliga som de borde vara innan de företar sig detta slags ingrepp och ökar därmed förekomsten av felslagna operationer och kirurgisk stympning.
    Det finns en betydande risk för kirurgiska komplikationer till följd av hysterektomi. Dessa komplikationer innefattar:
    Sammanväxningar. Detta är inre ärr, som uppstår när vävnadsytor växer samman efter operation. Eftersom blodet innehåller en klibbig beståndsdel, som får vävnader att häfta vid varandra, är det en allmän regel att varje slags blödning kan leda till sammanväxningar. Under operationen utgör sammanväxningar en risk för skada på en struktur, som fastnar vid det organ som avlägsnas. Ifråga om hysterektomi är blåsan och tarmen de organ som mest sannolikt häftar vid livmodern. Det finns alltid en fara för att nya sammanväxningar uppstår till följd av operation. Detta inträffar mest sannolikt när kirurgen inte finner och syr ihop alla blödande ytor. Dessa nya sammanväxningar kan komplicera framtida operationer och/eller leda till blockeringar i tarmen åratal efter operationen.
    Skada på tarmen. Om kirurgen råkar skära, klämma eller sy i tarmen under operationen, kan tarminnehållet spillas ut i bukhålan och därvid vålla inflammation i bukhinnan, den genomskinliga, cellofanliknande påse som omsluter bukorganen. Bukhinneinflammation kan bli mycket allvarlig och rentav livshotande, om den inte hejdas. Mer än dubbelt så många hysterektomiserade som ickehysterektomiserade kvinnor har besvär inte bara med tarmfunktionen (kronisk förstoppning) utan även med vattenkastningsfrekvensen.
    Skada på blåsan. En skada på blåsan kan lätt repareras under operationen, om kirurgen märker att han råkat skära i blåsan. Annars finns en risk för bukhinneinflammation. Om skadan medför att det bildas en fistel (onaturlig öppning) mellan blåsan och slidan, kommer det att läcka urin okontrollerat in i slidan. Blåsan måste repareras kirurgiskt.
    Skada på urinledaren. Urinledaren är det rör som förbinder njuren med blåsan. Då den sitter nära livmoderhalsen, kan den lätt skadas. Om kirurgen råkar skära, sy i eller slå knut på urinledaren under operationen, stoppas utflödet av urin från njuren till blåsan, vilket kan medföra skada på njuren. Då behövs korrigerande kirurgi.
    Postoperativ blödning. Sådan blödning beror vanligen på att kirurgen har misslyckats med att säkra huvudartären och kan medföra livshotande blodförlust. Då krävs kirurgi för att säkra artären. Droppande blod medför att det bildas sammanväxningar.
    Infektion och feber. Med vaginal hysterektomi finns det en större risk för infektion i slidan på grund av utsattheten för bakterier.

 

 

POST-HYSTEREKTOMI-SYNDROM

    Efterverkningarna av hysterektomi är mycket dramatiska. När äggstockarna avlägsnas, inleds den kirurgiska menopausen, vilket orsakar fler allvarliga symptom. Under ett ganska kort tidsskede kan kvinnan få erfara utmattning, sömnlöshet, problem med att kasta vatten, huvudvärk, yrsel, svindel, nervositet, retlighet, ångest, hjärtklappningar, ledvärk, viktökning, torrhet i slidan, minskning av den fysiska styrkan, svårighet att genomföra samlag eller smärtsamma sådana, hårförlust och en rad hudåkommor.
    Den brittiske forskaren med. dr D. H. Roberts har undersökt efterverkningarna av hysterektomi. Han har funnit att hysterektomi mycket sannolikare medför postoperativa fysiska och psykiska problem som tillsammans betecknas som "posthysterektomisyndrom". Bland dessa symptom märks depression, blodvallningar, svårigheter att kasta vatten och mycket stark postoperativ trötthet. Ett eller flera av dessa symptom konstaterades hos omkring 70 procent av de patienter som deltog i hans studie, som publicerades i Lancet 1971.
    Depression som posthyperektomisymptom verkar vara ganska utbredd. Dr Susan Love uppger att mellan 30 och 50 procent av kvinnorna lider av depression, medan andra forskare uppskattar att siffran är så hög som 70 procent. För vissa kvinnor är depressionen ringa och kortlivad, medan den för andra blir ett kroniskt tillstånd. Det är otvivelaktigt så att kvinnans vetskap om att hon mistat sin livmoder kan framkalla känslor av sorg, men det finns också biokemiska orsaker till denna depression.
    De hormonstörningar som operationen vållar kan bli långtgående, drabba de samspel mellan nerv- och hormonsystemen (neuroendoktrina) som svarar för känslan av välbefinnande. Hormonstörningar påverkar ämnen som kallas "betaendorfiner" och är förknippade med känslor av välbefinnande. Nyligen gjord forskning visar att endorfinnivåerna påverkas av en förändring i nivåerna av äggstockshormonerna östrogen och progesteron. En studie vid Columbia University i USA gav vid handen att östrogen verkar så att det stimulerar frisättningen av endorfiner från hypothalamus. Detta kan förklara varför det uppstår depression när äggstockarna avlägsnas eller upphör att fungera efter menopausen.12
    Ett annat besvärligt problem, som ännu inte redovisats, är den ökade risken för hjärtsjukdom efter hysterektomi. Risken för hjärtsjukdom är störst, när också äggstockarna avlägsnas. Dessutom finns vissa uppgifter, som visar att kvinnor som fått sina äggstockar avlägsnade har större förekomst av osteoporos (benskörhet), också om de får hormonersättningsterapi. 13
    Eftersom livmodern är det centrala bukorganet som håller andra organ på plats i bukhålan, föreligger risk, om den avlägsnas, för att tarmen och blåsan faller ned i den öppna hålan, vilket kan leda till ett framfall i slidan. Det uppges också att efter operationen höftbenen tenderar att vidgas, vilket vållar problem i hela bäckenområdet liksom i ryggen, benen och fötterna.

De negativa Aspekterna marknadsförs givetvis inte

 

 

LIVMODERNS BETYDELSE

    Läkarkåren fortsätter att försäkra kvinnor att deras livmödrar är umbärliga organ, som de kan leva lyckliga förutan. En livmoderlös kvinna beskrivs faktiskt som en bekymmersfri människa, som befriats från belastningen av obehagliga och kraftnedsättande kvinnobesvär. En ledare, som trycktes i den ansedda brittiska läkartidningen Lancet (15 augusti 1987), har otvivelaktigt spelat en viktig roll i att invagga läkare och kvinnor i en sådan falsk känsla av trygghet beträffande hysterektomi. I ledaren stod bland annat:
    "... för den kvinna, som inte är intresserad av att få barn eller vilkens barnaskara är fulltalig, är denna lösning [hysterektomi] ofta attraktiv.. [Den lovar] lindring från hennes symptom och andra efterlängtade fördelar - hon blir pålitligare i arbetet, tillgänglig för samlag vid alla tider, hon slipper utgifter för menstruationsskydd, hon befrias från graviditeter och från livmodercancer."14
    För att riktigt förstå hur vanvettiga sådana påståenden är måste man ha vissa grundläggande insikter om kvinnans fortplantningssystem. Livmodern är ett muskelorgan, som är avsett för barnafödande. Långt ifrån att vara umbärligt organ, som inte tjänar något annat ändamål, när barnafödandets dagar är över, är livmodern den huvudsakliga platsen för produktionen av hormonet prostacyklin, som skyddar kvinnan för hjärtsjukdom och oönskad blodlevring. Eftersom prostacyklin inte kan framställas syntetiskt i laboratoriet, betyder förlusten av livmodern att framställningen upphör för alltid.15
    Livmodern är också ett viktigt könsorgan. Med sin banbrytande forskning om människans könsliv visade Masters och Johnson att den ökande intensiteten i den sexuella upphetsningen driver livmodern att dra sig samman och stiga upp ur slidan. Vid orgasmen genomgår livmodern en serie sammandragningar. Alla de andra så kallade orgasmerna - de i slidan, klitoris och bröstvårtorna - är igångsättare av den sexuella upphetsningen, men Masters och Johnson visade att livmodersammandragningarna utgör höjdpunkten i denna upphetsning och själva förutsättningen för kvinnans orgasm.16
    I samband med hysterektomin avskärs vissa nerver, som är förbundna med livmodern, men dessa nerver innerverar också delar av buken, klitoris och lårens övre delar. När dessa nerver skärs av, kan det alltså leda till förlust av känselförnimmelser i hela området från midjan till mellersta delarna av låren.
    Med tanke på dessa rön finns ingen anledning betvivla att de sexuella förändringar, som kvinnor uppger sig ha erfarit efter hysterektomi, är verkliga och inte inbillade. Det material som finns ger vid handen att det utan livmoder inte kan bli någon orgasm. Andra forskare har också visat att den i det inre framkallade orgasmen uppstår, när penis stöter hårt och upprepade gånger mot livmoderhalsen och därvid sätter livmodern och dess stöd i rörelse. (Det är vanligt att man i samband med hysterektomin avlägsnar även livmoderhalsen som en så kallad förebyggande åtgärd mot livmoderhalscancer.)
    Livmodern har även en annan funktion, som läkarkåren vanligen inte beaktar men som icke desto mindre är viktig. Enligt med dr Christiane Northrup, författarinna till boken Women's Bodies, Women's Wisdom, ”Är livmodern förbunden med kvinnans innersta självkänsla och hennes inre världar. Den är en symbol för hennes drömmar och de jag som hon skulle vilja föda fram. Den speglar hennes inre känslomässiga verklighet och hennes djupast liggande tro på sig själv."17 Livmodern utgör centrum för kvinnans skapande jag.

 

 

ÄGGSTOCKARNAS LIVSLÅNGA ARBETE

    Förutom sitt viktiga arbete med att lagra äggen och bringa dem till mognad har äggstockarna en viktig funktion såsom endokrina körtlar, som framställer hormoner före, under och efter menopausen.
    Enligt en vitt spridd föreställning ''förtorkar'' äggstockarna, skrumpnar och blir fullständigt värdelösa vid menopausen. Sanningen är att äggstockarna fullgör en mycket viktig funktion under kvinnans hela liv efter menopausen. Allt medan kvinnan naturligt åldras, skrumpnar faktiskt en del av äggstocken - thekan, det yttre hölje där äggen växer och utvecklas. Men äggstockens inre del, det inre stomat, aktiveras faktiskt först i samband med menopausen.
    Efter menopausen fortsätter äggstockarna sitt arbete och samverkar därvid med huden, lever och kroppsfettet för att framställa hormoner. Med. dr Celso Ramón García är chefkirurg vid Universitetssjukhuset i Pennsylvania. Han är en av många auktoriteter som säger att de hormoner, som frambringas av äggstockarna efter menopaus främjar skelettets hälsa och hudens elasticitet, understöder sexualfunktionen, skyddar för hjärtsjukdomar och bidrar till kvinnans hälsa och välbefinnande i största allmänhet.18
    Äggstockarna tjänar mer än ett ändamål. Fortplantningen är deras mest dramatiska funktion men ingalunda deras enda. Dessa organ har lika mycket att göra med uppehållandet av kvinnans eget liv som med hennes uppgift att föda andra liv till världen. Äggstocken i menopausen är varken sviktande eller värdelös. Vid menopausen byter den helt enkelt från fortplantnings- till hälsofrämjande funktion.
    Att bli berövad äggstockarna är ett svårt trauma för kvinnokroppen oavsett ålder. Eftersom äggstockarna är den viktigaste platsen för kvinnans hormonproduktion, medför det kirurgiska avlägsnandet av dem att hon omedelbart går in i menopaus. Verkan är så ögonblicklig att en del läkare sätter ett östrogenplåster på patienten, när hon fortfarande ligger kvar i operationssalen. Många kvinnor får kraftiga blodvallningar inom två timmar efter operationen. Tyvärr kan man med östrogenterapi inte alltid ge kompensation för de hormoner som saknas, då äggstockarna ju producerar mer än bara östrogen. När kvinnan berövas sina äggstockar, förlorar hon också progesteronet, en del av testosteronet och androstenedionet (ett slags androgen, som är en grundsubstans till östrogen), liksom alla andra hormoner som livmodern och äggstockarna kan producera och som läkarvetenskapen alltjämt är okunnig om.19
    När man berövar kvinnan äggstockarna, antingen det sker med eller utan hormonterapi, gör man henne mer utsatt för osteoporos (benskörhet) och hjärtsjukdomar än kvinnor som normalt går igenom menopaus. Förmodligen beror detta på att kroppen behöver mer än bara östrogen. Tanken att östrogenterapin kan "ersätta" de förlorade äggstockarnas arbete är vilseledande, och de uppgifter vi nyligen fått om de andra hormoner som äggstockarna producerar visar att så inte är fallet. Kvinnor, som fått sina äggstockar bortopererade, känner sig inte normala när endast östrogenet "ersätts". Detta kan hänga samman med orgasm, sexualdrift och känslan av allmänt välbefinnande.
    Kvinnans fortplantningssystem är alltjämt mycket höljt i mysterium, och läkarvetenskapen har på intet vis en fullständig förståelse av det. Dr Susan Love, hävdar att, "... den förtida menopaus, som framkallas med vanlig hysterektomi (där endast livmodern utryms), ger vid handen att det kan finnas ett samband vi ännu inte upptäckt mellan livmodern och äggstockarna - någonting som är besläktat med eller utgör en del av den återkopplingsslinga som går mellan hjärnan, hypothalamus, hypofysen och äggstocken. Livmodern kan fram bringa ett hormon som svarar på äggstocken. När livmodern sedan är borta och återkopplingen upphör, inser äggstocken att den inte har någonstans där den kan placera sina ägg, så den slutar att försöka."20
    Dr West håller med. "Många kvinnor får allvarliga fysiska och emotionala problem, trots att de fått behålla äggstockarna. De flesta sådana problem beror på att äggstockarna upphör att fungera för alltid. Hos inemot 50 procent av de kvinnor som har äggstockarna i behåll, slutar dessa ändå att fungera normalt efter hysterektomin... vi kan förutsätta att åtminstone 70 procent av alla kvinnor som genomgått hysterektomi kommer att drabbas av vissa besvär."21

Läkare värnar ofta mer om prestige än sina patienter

 

 

KVINNOFÖRAKT FÖRKLÄTT
TILL LÄKARVETENSKAP

    Kvinnans livmoder motsvarar mannens prostatakörtel, medan äggstockarna motsvarar testiklarna. Om man berövar mannen prostatan och testiklarna, betyder det att man kastrerar honom. Och om kvinnan berövas livmodern och äggstockarna, så blir även hon kastrerad.
    Ingen läkare vid sina sinnens fulla bruk skulle föreslå en man att låta operera bort sin prostata och sina testiklar, såvida hans liv inte var allvarligt hotat, eller komma med absurda löften om att han därmed skulle få ett nytt och bättre liv. Likväl är många gynekologer alltför ivriga med att föreslå kvinnor att genomgå detta allvarliga ingrepp för många förhållandevis ringa och alls icke livshotande besvär.
    Ingen läkare kan idag lova någon kvinna att en hysterektomi inte skulle inverka menligt på hennes sexualliv.
    Man vet att hysterektomi har en djupgående fysiologisk och psykologisk inverkan på kvinnan och hennes liv. Ändå har den blivit det mest populära ingrepp utan samband med förlossning som görs på kvinnor. Hur har den kunnat bli det? För att förstå detta missförhållande måste vi veta något om de historiska rötterna till läkarvetenskapen i allmänhet och gynekologin i synnerhet.
    Grekerna uppfann ordet hysterikós att beteckna "lidande som vållas av livmodern" (hystera = livmoder). De ansåg detta lidande innefatta alla tänkbara fysiska och psykiska åkommor hos kvinnan. Hippokrates själv ställde frågan, "Vad är kvinnan?", och besvarade den med bara ett ord: "Sjukdom".
    Inemot 1600-talet hade kristenheten antagit föreställningen att allt som var "fel" med kvinnan - och däri omfattades även sådana icke-medicinska "problem" som syndighet, sexualitet och ett starkt känsloliv - berodde på de fortplantningsorgan hon bar inom sig. Två hundra år senare, när den nutida läkekonsten var i sin barndom, stirrade sig läkarna blinda på livmodern som upphovet till i stort sett alla besvär en kvinna kan yppa.
    Den gynekologiska "vetenskapen" "blomstrade" mitt under den viktorianska eran, när inställningen till kvinnan var som mest förvriden, en egendomlig blandning av förakt och idealisering. Kvinnor betraktades som bleka, ömtåliga blommor, som lätt vissnade och var i behov av stor omsorg också i småsaker - och helst under läkares överinseende.
    Det var också ungefär vid denna tid som man "bevisade" att kvinnor var intellektuellt underlägsna män. Enligt Charles Meigs, som var en populär läkare och medicinsk filosof på 1800-talet, är kvinnans huvud nästan för litet för att rymma intelligens men precis lagom stort för att rymma kärlek.22 Med det synsätt som rådde varnade man kvinnor för att utveckla sitt intellekt, eftersom det skulle få livmodern att atrofiera! "Vetenskapliga studier", som publicerades på 1860-talet, visade att svarta visserligen hade mindre hjärnor än vita men kvinnor ännu mindre hjärnor än svarta män!
    Gynekologins föga ärofulla första lärospån kan skyllas en viss James Marion Sims, som blev vida berömd som "gynekologins fader". På 1840-talet drev Sims läkarpraktik i den amerikanska sydstaten Alabama och började experimentera på kvinnliga negerslavar. Enligt Sheila Kitzinger, "Kunde denne man helt lagligt skaffa sig äganderätt till svarta kvinnors kroppar och utföra operationer på dem som det behagade honom. Han rentav köpte några av sina försökspersoner. En kvinna fick utstå trettio operationer utan bedövning, innan Sims var nöjd med sitt verk. Sims blev en hjälte för generationer av obstetriker och gynekologer, som följde honom i spåren och drömde om liknande berömmelse."23
    Gynekologer har i mer än hundra år varit besatta med föreställningen om livmodern som ett "härskande organ" som styrde kvinnors beteende. De ansåg att sådana besvär som hysterisk mani, nymfomani, depression och rentav den "otyglade driften att dansa vals" kunde botas genom att undanröja orsaken: livmodern. Ett ingrepp som gjorde kvinnan passiv, lycklig och befriad från "menstruationens orsak".24
    Under de år som följde på narkosens införande kunde en kvinna hamna på operationsbordet för nästan vad som helst hennes make, far eller läkare kunde få för sig var felet med henne: frosseri, smärtsamma menstruationer, självmordsförsök och i synnerhet onani, erotiska tendenser eller promiskuitet. Den tidens läkare var övertygade - och lyckades i sin tur övertyga sina patienter - att hysterektomi hade en lugnande inverkan, som gjorde kvinnan "mer hanterlig, ordningsam, flitigare och renligare".25
    Med tanke på alla dessa århundraden av vanföreställningar om kvinnokroppen är det föga förvånande att många av dagens läkare framhärdar i sin syn på livmodern som ett besvärligt, umbärligt organ. Låt mig som ett exempel på detta anföra ett utdrag ur en informationsbroschyr om hysterektomi. Den utgavs år 1987 av Kungliga australiska kollegiet för obstetriker och gynekologer. Så här lyder det trosvissa budskapet:
    "Kvinnor som genomgått hysterektomi är förtjusta över resultatet. De behöver inte längre planera sina liv efter svåra eller smärtsamma menstruationsblödningar. Då de inte längre lider av blodbrist, får de ny kraft, och livet är fullödigare och lyckligare än det varit kanske på åratal."26

Kvinnor måste sluta ge upp rätten till bästa möjliga värd

 

 

SKÖNA PROFITER FÖR GYNEKOLOGERNA

    Det vore naivt att tro att hysterektomiernas popularitet inte på något sätt stod i samband med gynekologernas ekonomiska utbyte av operationerna. I Australien, till exempel, utför obstetriker och gynekologer ofta operationer och har högre inkomster därav än läkare och kirurger i allmänhet. Åren 1991-92 hade heltidsarbetande obstetriker och gynekologer i genomsnitt en årsinkomst av 320 000 australiska dollars, varvid åtminstone 25 procent av dessa specialister tjänade mer än 550 000 dollars per år på privatpatienter enbart. Till detta skall läggas inkomster av arbete med patienter inom den offentliga vården - ofta mellan 100 000 och 200 000 dollars per år.27
    I Förenta staterna tjänar gynekologerna, sjukhusen och läkemedelsbolagen mer än 4 miljarder amerikanska dollars per år på hysterektomi- och kastrationsindustrin.
    År 1994 nedtecknade dr West följande intryck av ett seminarium om läkarekonomi han deltagit i: "Det ämne som behandlades var hur vi skulle vårda kvinnor för att maximera våra honorar. De sakkunniga som ledde diskussionen påminde oss om att det är på operationer som gynekologer tjänar mest pengar och att det är för hysterektomier som vi får allra bäst betalt. Med detta i tankarna skulle vi 'odla' våra patienter med omsorg. I början skulle våra omsorger bestå i att ge kvinnorna råd om preventivmetoder. Sedan och som kvinnornas liv normalt förlöpte skulle vi ha uppsikt över deras graviditeter och förlösa deras barn. När en patient väl hade fått sin familj fulltalig, skulle vi så den tanken i hennes hjärna att hon en dag skulle behöva en hysterektomi. Höjdpunkten på våra år av omsorger skulle vara just hysterektomin. Med rätt planering skulle vi för varje år i vår praktik få en lukrativ 'skörd' av kvinnor som var mogna för hysterektomi. Så löd de sakkunnigas råd till oss."28

 

 

SÄKRARE ALTERNATIV TILL HYSTEREKTOMI

    Att man opererar bort så många livmödrar och äggstockar vore förståeligt, om det inte funnes några alternativ i behandlingen av de problem för vilka operationerna utförs. Lyckligtvis finns det sådana. Det är i själva verket häpnadsväckande hur ofta metoder som bygger på kost, näring och känsloliv/andlighet kan råda bot på många av problemen. I många fall finns det alternativa förfaranden, som är långt mindre drastiska men likafullt effektiva.
    Fibroider: Fibroider är huvudorsaken till att man rekommenderar hysterektomi åt kvinnor i 30- och 40-årsåldern, och sådana förekommer hos 30 till 50 procent av kvinnorna. Fibroider är godartade, icke-cancerösa klumpar på livmoderns muskelvägg, och de består av glatt muskulatur och bindväv. De uppträder sällan isolerat, och de är aldrig livshotande, även om de ibland kan bli obehagliga och vålla problem. De flesta orsakar dock inga besvär och krymper vid menopausen, när östrogenhalterna sjunker. Fibroider är ett resultat av östrogendominans [se Sherrill Sellmans artikel i två delar i NEXUS Nya Tider, årg 1, nr 1 och 2. Red:s anm.]: östrogen stimulerar deras tillväxt och brist på östrogen får dem att atrofiera.
    Dr John Lee, författare till What Your Doctor May Not Tell You About Menopause, har lyckats hindra fibroider att växa och i några fall avlägsnat dem fullständigt med hjälp av salvor som innehåller naturligt progesteron och motverkar östrogendominanseffekten.
    Att ändra sin kost är också mycket effektivt. Dr Christiane Northrup har funnit att, "kvinnor, som lägger om till fettsnål, fiberrik, huvudsakligen vegetarisk kost, finner ofta att de blöder mindre, inte känner sig så uppsvullna och rentav att fibroiderna minskar i storlek." Hon rekommenderar en kost från vilken man utesluter mjölkprodukter, rött kött, kyckling och raffinerat socker. Hon råder oss att äta organiskt odlade livsmedel så mycket som möjligt för att slippa östrogeneffekterna från bekämpningsmedel. Dr Northrup uppger också att, "Den stora majoriteten av kvinnor, som behandlar sina fibroider medelst kosten, blir av med sina smärtor och svåra blödningar inom tre till sex månader."29
    Operation kan vara befogad endast när kvinnan har svåra blödningar eller smärtor, som inte kan lindras på något annat sätt; om hon vill bli gravid men fibroiderna utgör ett väsentligt hinder eller om fibroiderna stör andra organs funktioner. Men även då operation är nödvändig, finns det vanligen något bättre alternativ än hysterektomi. Med ett ingrepp, som kallas "myomektomi" (myom = godartad muskeltumör), avlägsnar man fibroiderna men lämnar livmodern intakt. Därmed vållar man heller inte den mängd besvär som är förknippade med posthysterektomisyndromet. Myomektomi förutsätter dock en större skicklighet från kirurgens sida.
    Endometrios: Det näst vanligaste problem som anses rättfärdiga hysterektomi är endometrios, en åkomma där små öar av livmoderslemhinnan (endometrium) sprids ut på områden dit de inte hör, till exempel i äggledarna, i livmodermuskulaturens inre, på den yttre ytan av livmodern och andra bukorgan, tjocktarmen, blåsan och bukhålans väggar.
    Orsaken till endometrios är visserligen okänd, men det råder intet tvivel om att det är en sjukdom som hör det sena 1900-talet till, eftersom den var praktiskt taget okänd i början av seklet. Dr John Lee spekulerar om huruvida denna sjukdom uppstått till följd av förekomsten av kemikalier med östrogeneffekt (gifter med östrogenliknande verkan i insekt- och ogräsbekämpningsmedel) i miljön.30 Han noterar att det för 70 år sedan hade anmälts 21 fall av endometrios i hela världen. Som kontrast kan nämnas att fem miljoner fall hittills har anmälts enbart i USA.
    Symptomen på endometrios innefattar menstruationskramper, som gör kvinnan tillfälligt oförmögen att arbeta, svåra blödningar, illamående och kräkningar. Sjukdomen kan behandlas med läkemedel, som innehåller syntetiska progestiner, men de har biverkningar och hjälper inte heller alltid. Det är ofta man tar till hysterektomi, när dylika läkemedel inte gjort effekt.
    Tyvärr lindrar inte heller operationen alltid smärtan och besvären. Endometrios förvärras av östrogenöverskott och försvinner vid menopausen.
    Kostomläggning är till stor hjälp att lindra symptomen på endometrios. Som dr Northrup uppger, "Symptomen på endometrios försvinner ofta helt eller minskar drastiskt när kvinnan övergår till en fettsnål, fiberrik kost varur alla mejeriprodukter (också fettsnåla sådana) är uteslutna."31
    Dr Lee har nått mycket goda resultat, när han behandlat kvinnor, som lider av endometrios, med salvor, som innehåller naturligt progesteron. Han skriver, "Eftersom östrogen sätter igång celldelning i livmoderslemhinnan och bildningen av blodkärlsansamling i livmoderslemhinnan, är behandlingens syfte att blockera denna månatliga östrogenstimulus till de avvikande små öarna i livmoderslemhinnan. Progesteronet hejdar ytterligare celldelning i livmoderslemhinnan, men behandlingen fordrar tålamod..."32
    Buksmärtor: Ibland får kvinnor kroniska buksmärtor utan diagnostiserbar orsak. Man tar ofta till hysterektomi mot sådana besvär, men i 30 procent av dessa fall lindras smärtorna ändå inte. Kvinnor uppger sig ha mått bättre genom att använda en förening av rätt kost, motion, naturligt progesteron, näringstillskott och utforskning av känslolivet.
    Menstruation: Tyvärr finns det alltjämt läkare, som betraktar menstruation som något av en sjukdom, som då behandlas med utrymning av livmodern. Novaks Textbook of Gynecology, en lärobok, som användes mycket på 1970-talet, förkunnar:
    "Menstruationen är ett plågoris för de flesta kvinnor, och om denna kan avskaffas utan att äggstockarnas funktion försämras, vore det förmodligen en välsignelse inte bara för kvinnan utan också för hennes man... Således kan man ganska övertygande hävda värdet av hysterektomi som fritt val."33
    Kvinnor, som lider av oregelbundna menstruationer och ymniga blödningar, har blivit mycket hjälpta av en rad naturliga behandlingsmetoder, genom att förändra sin kost och näringstillförsel och genom att använda meditation och avslappningstekniker.
    Cancer: Att avlägsna fortplantningsorganen, när cancer har utvecklats i dessa, har räddat många liv och är därför klart befogat. Förändringar i livmodern och livmoderhalsen, vilka kan vara förstadier till cancer, används ofta som grund för hysterektomi. Detta är olyckligt, eftersom de flesta sådana förändringar kan bedjas och fås att gå tillbaka utan operation och innan de övergår i cancer.

 

 

KVINNANS NATURLIGA RÄTT

    Det råder intet tvivel om att det finns giltiga och befogade skäl för att genomgå hysterektomi och att kvinnor, som har lidit av kroniska, smärtsamma och ibland livshotande sjukdomar, faktiskt har fått en oerhörd hjälp genom operationen. Kärnfrågan avser inte heller detta, utan att varje kvinna borde veta exakt vad det är hon ger sig in på. När allt kommer omkring, är det ju omöjligt att plocka ut ett organ och rubba kroppens inre balans utan att betala priset för det.
    För en kvinna, som redan genomgått hysterektomi, kan det vara tråkigt att inse att operationen kan ha varit onödig. Visserligen kan inget återge henne en livmoder som avlägsnats, men det kan ge läkedom för själen, också åratal efteråt, att hon unnar sig en stilla stund, lägger händerna på underlivet, tackar sin livmoder för allt den givit henne och säger farväl till den. Med en hälsosam kost och livsföring i övrigt, med rådgivning av kunniga naturläkare eller "vanliga" läkare med komplementär inriktning blir kvinnan bättre i stånd att trygga och bibehålla sin hälsa och sitt välbefinnande.
    Kanske kommer det bästa rådet från dr Stanley West:
    "Den utmaning den upplysta kvinnan står inför handlar om att övertyga läkare att vända gångna tiders undermedel ryggen och i stället rikta in sig mot framtidens behandlingsformer. De senaste årtiondena har visat hur kraftfulla och påhittiga kvinnor kan vara i sin strävan efter den ekonomiska och politiska makt som så länge nekats dem.
    "Det är lika grundläggande för det fulla självbestämmandet att ha makten över sin kropp och rätten att fatta beslut om sin hälsa och dess vård på grundvalen av all tillgänglig information, fri från påtryckningar, skrämseltaktik och förlegade 'doktorn vet bäst'-attityder. Det är på tiden att vi läkare slutar med att skära sönder friska kvinnor. Men det blir ingen förändring, förrän fler kvinnor ser sina läkare rakt i ögonen och lugnt hävdar sin beslutsamhet att förbli hela kvinnor."34

Fotnoter
1. Robbins, John, Reclaiming Our Health, HJ
2. Love, Susan, M.D., Dr Susan Love's Hormone Book, Random House, New York, 1997, s. 173.
3. Simkin, Sandra, The Case Against Hysterectomy, Pandora, London, 1996, s. 8.
4. Archer, John, Bad Medicine, Simon & Schuster, Sydney, 1995, s. 193.
5. West, Stanley, Dr, Hysterectomy Hoax, Doubleday, New York, 1994, s. 1.
6. Anf. Arb., s. 22.
7. Anf. Arb., ss. 23-24.
8. Dennerstein, Lorraine; Wood, Carl; Westmore, Ann; Hysterectomy, Oxford University Press, Oxford, 1995, s. 15.
9. West, anf. Arb., s. 9.
10. Anf. Arb. I S. 2 1.
11. Samma ställe.
12. Anf. arb., 5. 44.
13. Love, Anf. arb., s. 11.
14. "Treatment of menorrhagia" (ledare), Lancet, 15 augusti 1987, ss. 375-6.
15. The People's Doctor (newsletter), oktober 1989.
16. West, anf. arb., s. 49.
17. Robbins, samma ställe.
18. Ramón Garcia, Celso m. fl., "Preservation of the Ovary: A Revaluation", Fertility and Sterility 42(4), okt. 1984, ss. 510-514.
19. Love, anf. arb., s. 176.
20. Anf. arb., s. 176.
21. West, anf. arb., ss. 31-32.
22. Achterberg, J., Woman as Healer, Random Century, Sydney, Australia, 1990, s. 128.
23. Archer, anf. arb., s. 190.
24. Samma ställe.
25. West, anf. arb., s. 19.
26. "Hysterectomy: An Important Decision" (broschyr), Royal Australian College of Obstetricians and Gynecologists, 1987.
27. "Birthing Issues", Review of Professional Indemnity Arrangements for Health Care Professionals, Department of Human Services and Health, Canberra, Australia 1993, s. 11.
28. Wesst, anf. arb., ss. 28-29.
29. Robbins, anf. arb., s. 130.
30. Lee, John, M.D., What Your Doctor May Not Tell You About Menopause, Warner Books, New York, 1996, s. 24 1.
31. Robbins, anf. arb., s. 131.
32. Lee, anf. arb., s. 242.
33. Robbins, anf arb., s. 132.
34. West, anf. arb., s. 189.

Om författarinnan: Sherrill Sellman är privatpraktiserande psykoterapeut i australiska Melbourne, där hon också bor. Hon föreläser ofta om kvinnors hormonella hälsa och bidrar med artiklar i tidskrifter i Australien, Nya Zeeland, Kanada, Förenta staterna, Tyskland och Sverige. Hon är författarinnan till bästsäljaren Hormone Heresy: What Women Must Know About Their Hormones. Hon har tidigare medverkat i NEXUS Nya Tider med artiklarna Det livsfarliga östrogenet och Beska piller (om farorna med p-piller).

NEXUS Årgång 3 nr 1 2000

 

Till startsidan